Okej, nu är vi tillbaka i Växjö igen efter en weekend i Köping.
Hemma? Jodå, det är här i Växjö nu för tiden, and I like it! Växjö är min stad nu. Som så många andra städer varit innan. Men nu är det vår stad, eller hur Fredrik?
Det var så skoj att träffa alla i Köping igen. Jag har saknat er så mycket. Alla i skolan och alla i kyrkan. I lördags natt när jag körde mellan Odensvi och Västerås och satt själv i bilen med min älskade Nordman-skiva började jag tänka. Det känns som igår (fast det är typ åtta år sen nu. Galet!) som jag kom till Köping, så motvillig som endast jag kan vara. Jag ville inte alls vara där. Men sedan dess har så mycket hänt och Köping blev lixom min stad. Då var jag tio år, nu är jag nitton och en helt annan person. Jag tänkte på alla klasskompisar som passerat (Amanda, Orbotuss, Madde, Ida, Mattias, Alexandra, Karin, Madde, Linda, Azz, Ange, Koffee Annan, My Hump, Majsan och alla andra underbara människor), flyttar som gjorts (Köping, Västerås, Köping, Köping, Västerås) och annat som hänt (levertransplantation, födelsedagar, skolbyten, sommarlov och vänner) och jag insåg att Köping fåt tmig att växa. Men nu är det ett passerat kapitel i mitt liv. När jag kom till Köping var jag fast besluten att dra därifrån så fort jag kunde, men nu är jag glad att jag stannade så länge jag kunde. Men bara för att min Köpingstid är slut betyder det inte att jag inte saknar många och mycket där.
Filosofikst, inte sant?
Hmm, hursomhelst är mitt liv Växjö nu. Hemma med
Fredrik. Det känns helt underbart att säga det! 
Galet
galet.
Jag börjar tro att jag kanske börjar bli vuxen. Dags att fundera över det ett slag.
Återkommer med resúltatet i en avlägsen framtid.
Det finns många som betyder mycket. Och en som betyder mest.
(för många att nämnas) (Fredrik)
